Aj Aj Aj Aj!

Jag och mamma åkte buss till sjukhuset, det fanns en massa spännande saker att kika på, en del roliga och andra mindre roliga!
Vi kom fram i tid och mamma förberede och tog av mig (nästan) alla kläder.
Tanterna som tog imot mig var jätte trevliga. Sen frågade de mamma om hon visste vad som skulle hände, och mamma talade då om att hon visste att de skulle börja med att lägga på (EMLA) bedövnings salva och att vi sedan skulle komma tillbaka om en timme.
Så var det inte, (och det hade ingen nämnt för mamma heller) Tanterna påstod att de inte brukade lägga någon EMLA salva på så små barn utan att det brukade gå bra med lite sockervatten på nappen just när "sticket" kom.
De började så smått att kika på mina små blodkärl, de kikade på bägge armarna, bägge benen, fötterna och handlederna, de påpekade att de var så små, lika små som en sytråd, det skulle gå bra iallafall, annars skulle de ta ett blodkärl i huvudet! (fy vad otäckt påpekade mamma, men blev lovad att det inte var farligt).
De bestämde sig för att testa i min hand. Det gjorde sååå himla ont, jag skrek allt vad jag kunde, när jag fick lite sockervatten av mamma kändes det lite bättre men aj vad det gjorde ont, jag fortsatte och skrek allt vad jag kunde, de sa att det lilla röret som skulle in i blodkärlet hade krökt sig, de fick ta bort det. Gud vad skönt att de tog bort det.
Nu började de att prata om att pröva någon annanstands och kikade vidare på mina små blodkärl, den här gången hittade de ett fint blodkärl i armvecket.
Nu kom det in en annan tant som skulle försöka!
Men herre gud vad ont det gjorde, varför gör de illa mig så här? Vad har jag gjort?
Det fungerade inte den här gången heller, tar det aldrig slut?
Jag skrek allt vad jag kunde och mamma kände inte igen de här nya skriken.
Mamma fick trösta mig, och hon fick lugnat ner mig! Tyvärr så la hon ner mig igen och den här gången var det en tant som höll fast mitt huvud och sedan stack de in plaströret i ett litet blodkärl som de hade hittat i skallen på mig. Den här gången blev jag så himla ledsen, det gjorde så jätte ont, mamma satt och försökte att få i mig sockervatten och hon såg helt vettskrämd ut.
De gav upp och jag fick komma till mamma igen, hon höll om mig så hårt. Det var skönt att få vara i hennes famn men bästa av allt var att jag slapp den hemska britsen och att det inte gjorde så ont längre! Jag var så himla ledsen och jag kände mig så himla matt.
De förklarade för mamma att de ville inte "bråka" mera med mig, utan jag skulle få komma tillbaka om ca 3-6mån när mina blodkärl hade växt till sig!
De plåstrade om mig, ett plåster på huvudet, ett på handen och ett i armvecket.
Tanterna sa hejdå och jag fick sitta ner i väntrummet där jag fick tutte av mamma. Så himla skönt att jag fick lämna det där hemska stället.
Mamma och jag mötte upp mormor 2 i stan , vi gick och åt mat. Jag fick gröt, det var så himla gott.

När jag sedan kom hem så busade jag en sväng innan jag blev trött igen, somnade och när jag sedan vaknade så hade Farfar varit på besök.

Skönt att den här hemska dagen äntligen är slut, imorgon kommer mormor 1 & mormor 2 på besök, undrar vad de hittar på för bus med mig!

Bläää för den här dagen!
Joel


Kommentarer
Postat av: Eva-Lena

Stackars lilla killen.

2008-02-28 @ 06:46:25
URL: http://www.evalena.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0